Bruno har tydligen namnsdag idag. Min farfar hette Bruno.
Jag har bara att minne av min farfar, han kom hem till oss en riktigt varm och solig sommardag.
Pappa sa till oss att det här är eran farfar.
Trots att vi aldrig träffat, eller ens sett denna man så bjöd vi in honom i våra liv. Jag och min syster.
Eller liv och liv. Dag kanske är mer rätt.
Jag minns att han hade ett halsband med ett runt platt hänge, i guld. Vi lekte med honom som man antagligen gör med en farfar.
Vi hittade till och med på ett smeknamn åt honom, det var nåt med lingonsylt minns jag.
När den dagen var slut, och farfar Bruno hade gått sin väg så visste jag inte att det var den enda och sista gång jag skulle se honom.
Varje år inför min födelsedag brukade jag fantisera om att bjuda honom, som en överraskning för pappa. Jag tror dessvärre att det inte hade varit nån vidare värst bra överraskning. Dom kom liksom inte riktigt överens. Farfar Bruno hade nämligen gift om sig när farmor Inga hade dött.
Och den här nya frun var tydligen inget vidare.
Jag har inte tänkt på honom på år. Men så såg jag att det var hans namnsdag idag.
Då ville jag bara skriva ner mitt enda minne av honom. Det var ett fint minne, och det är det än.
Jag kommer alltid att tänka på honom som en härlig man, trots att jag inte kände honom alls.
Men farfar, det här är till dig.
A.